Busschaufför – Sussi

När kom intresset för yrket, hur kom det sig att du blev busschaufför?

– Det måste ha varit 1983, när jag besökte något som hette ”Volvo Familjedagar” på Volvo provbana i Hellered. Det var min bror som arbetade på Volvo som lastbilschaufför. Man fick prova på att sitta inne i lastbilar och bussar. Min dröm var att också få köra lastbil som brorsan.

– Det började med att jag fick en moped, sen motorcykel och där efter körkort och bil. Det vore toppen att få ha sitt intresse som yrke. Så några månader senare kontaktade jag Arbetsförmedlingen som hade utbildningar via AMU (arbetsmarknadsutbildning), som jag sökte. Det var utbildning för lastbil jag ville söka, men det tyckte inte arbetsförmedlaren för att jag var tjej.  Jag skulle för säkerhets skull söka för buss också, tyckte hon. När antagningen var klar fick jag besked att jag inte kom in på lastbil utan det blev för buss. Men det blev lyckat, det också.

Utbildningen Busschaufför, hur var den?

– Den pågick i åtta veckor. Det var teori och körning. Jag minns att alla åtta klarade sig och fick busskort, det var roligt. Vi fick köra runt om i hela Sverige under utbildningen. Det ingår att jag får köra vanlig tung lastbil utan släp. Det är C-körkort. Jag vet att jag fick vänta på mitt körkort tills jag fyllt 20 år, det gjorde jag i april och utbildningen var slut i mars. Man ville ha kortet direkt, så klart.

Hur är en bra busschaufför?

– Förutom självklarheten att man bör tycka om att köra, så är det bra att kunna ”ta folk”. Kunna hantera olika människor i olika situationer, kunna vara lugn, ha tålamod, empati för alla sorters människor. Det är mycket bemötande i yrket. Det där med att lugn, det bör man också ha när man kör så det blir en behaglig resa. Inte ”gasa-bromsa”. Jag gillar verkligen det sociala när man är busschaufför, att få träffa så många människor – det sociala.

Vart gick turerna du körde?

Man får vara beredd på att köra veckoslut, delade turer, långa turer som t ex Stockholm eller Halmstad. Det kan vara stressigt med tiderna man måste passa.  Jag körde också gods i bussen, längst bak fanns utrymme där man kunde stuva in exempelvis däck och bildelar. Då körde jag lördagsturen till Varberg med dem. Det kunde vara ”Badbussen” till Olofsbo lite utanför Falkenberg, som man kallar de turerna. Sen kunde det vara skolskjuts, då hade man en skylt som kunde fällas och barn lämnades och hämtades på skolor.

strrassenbahn-116673_1280

Hur är resenärerna som åker med?

– De allra flesta jag träffat på och kört har varit bra, vänliga. Det har varit roligt med en del original som åkte med vid landsbygdskörningen. Man kände ”lappsjuka” när man körde en tur som Limmared/Tranemo. Då kunde någon gammal man stiga på bussen, som gärna satte sig framme i sätet bredvid mej. Han småpratade gärna om allt och inget. Socialt, det var mycket roligt. De originalen satte guldkant på en vanlig arbetsdag, trevligt.

– En annan tur kunde var ner i Göteborg vid Stenabåtarna, då det kom resenärer som var ”glada i luvan”. Efter en stund började ölburkar rulla i bussen och sen började de röka inne i bussen, då måste man säga till. Dels för säkerheten och dels för andra resenärer skull. Och störande för den som kör.

-Jag kan berätta att när jag kom fram till Borås och alla började gå av bussen kom den mest störande killen jag sagt till fram och sa: ”Du, lilla vän så där håller man inte på när man är busschaufför”, och skällde ut mej. Jag var då tvungen att bita ihop och låta resenärer säga sitt och få ur honom ur bussen. Så klart jag var arg, inom mej. Så kunde det vara någon gång när det var sämre turer. Slagsmål och något dödsfall har hänt.

Vad kan man uppleva som mindre bara med yrket?

-Stress! Det är stressigt, framför allt stadskörningarna. Inte mycket marginal att röra sig på. Jag kan till exempel nämna lunchrasten då det kommer någon som byter av. Man har 30 minuter på sig, rusa in och äta, eventuellt toalettbesök. Rusa tillbaka till bussen och vara där helst 5 minuter innan de 30 tagit slut så den som byter av hinner till sitt nästa pass.

– Samma gäller på morgonen, förr hann man sitta ner lite och prata med sina arbetskamrater och hämta bussen. Idag är det bara en snabb kaffe och sen rusa iväg till bussen.

När du började köra, hur många kvinnor hade du som arbetskamrater?

– Oj, när jag började var det SJ som var arbetsgivaren. Tror vi var 4—5 kvinnliga förare och ca 45-50 anställda.  Så vi var inte många, skillnad från idag, berättar Sussi.